Till minne av Per-Olof Bengtsson

Per-Olof Bengtsson, 1933-2020

Min pappa, Per-Olof föddes den 8 januari 1933. Hans mamma hette Magda Linnéa och hans pappa John Leonard. Han var yngst i syskonskaran av fyra: Lage (född 1917), Bertil (1922) och Gunnar (1925). Han var alltså den yngste av de tre bröderna. Uppväxten präglades av familjens engagemang i Smyrnaförsamlingen i Göteborg och pappa Johns arbete vid Spårvägen. Han lärde sig tidigt att livet var en vandring mot himlen, även om han i unga år valde att inte engagera sig i Pingstförsamlingen. Det blev Svenska kyrkan som han landade i och lät sig döpas i.

Familjen bodde vid Nobelplatsen, inte så långt från Redbergsplatsen och flyttade sedan till Persgatan. Pappa växte alltså upp i Lunden, vilket han mindes med värme och entusiasm. Mamma Magda stod honom nära, pappa John var förebilden. Bröderna var både hjärtliga och råa på göteborgskt manér. Det var viktigt att man ställde upp och hjälpte varandra.

Från uppväxten tog han med sig intresset för idrott och teknik. Han spelade fotboll och handboll, det senare i Redbergslids idrottsklubb, RIK. Efter motionen kommer det bästa, brukade han säga: bastun, badet eller den kalla duschen. Ibland räckte det väl med bastun och badet.

Det göteborgska ”tjötandet” fanns med i omklädningsrum och på bastuhällen. Men till en viss gräns. Han tyckte inte om när det blev för ”tjötigt” eller folkligt. Han höll en viss distans. Det berodde på att han ville nå lite högre, vara lite bättre. Han kunde ibland göra skillnad på människor, vilket kunde vara obehagligt.

Den nära familjen höll han kär och brydde sig om oss med både tankar, böner och olika typer ekonomiskt stöd. Han var mycket generös.

Hans livs viktigaste person var Ethel Märta Ingalill, min mamma. De träffades på dans på Liseberg (jag tror det var 1957) och de förlovade sig den 16 augusti 1958. Påföljande höst skulle pappa arbeta för Svenska kullagerfabriken i Paris, men mer om det senare. Med på dansen på Rondo på Liseberg, fanns mammas syster Gunnel. Därför blev det dubbelbröllop den 4 juni 1960 i St. Birgittas kapell vid Klippan i Göteborg hamn. Mamma och pappa firade 60-årig bröllopsdag i juni i år och pappa fick tillstånd att få en ”coronaträff” med sin älskade.

Den 4 juni 1960 var en solig och blåsig dag. Alla var där utom jag: hans pappa John och mamma Magda och mammas pappa Einar och mamma Märta och naturligtvis det andra brudparet Gunnel och John-Erik. Mamma och pappa flyttade sedan till en nybyggd lägenhet i Kviberg, Befälsgatan 4, 13 våningen, med gångavstånd till det som var pappas arbete på Svenska kullagerfabriken, SKF, eller ”Kulan” i Gamlestaden. Den 6 februari 1962 blev pappa pappa till en liten Håkan på BB, på Sahlgrenska. Han var med på förlossningen.

Vilken var hans väg till SKF? Efter realskolan gick han på SKF:s Mekaniska Yrkesskola och senare blev det Göteborgs tekniska institut och Chalmers tekniska högskola. Från tiden på yrkesskolan – året var 1948 – fanns också bäste vännen Alf med vida hans sida. Målet för dem var ingenjörsexamen. På Chalmers fann han det han sökte för sitt yrke. Läran om hållfasthet, material, beräkningar och fysikens lagar, läroböcker på tyska. Han arbetade som assistent för lektor Tore Lundberg. Han skrev en lärobok tillsammans med honom och arbetade och arbetade och arbetade. Han tog examen i maskinteknik den 24 maj 1958, men fortbildningen fortsatte till långt fram på 90-talet.

Under tiden på SKF:s yrkesskola från det han var 15 år, fick han göra praktik bland de bullrande maskinerna på verkstadsgolvet. SKF blev hans livsluft. Efter att ha föreslagit några förbättringar för de vänligt leende konstruktörerna en trappa upp, fick han till slut anställning och blev maskinkonstruktör och konstruktions och projektledare på 1970-talet. Och han arbetade och arbetade och arbetade. Men efter några avslag på idéer och förslag som han hade, valde han ett företag som konstruerade maskiner med datateknik, så kallad CAD. Där fanns han i knappt tio år för att sedan bli konsult. Då – det här var i mitten på 90-talet – arbetade han med bedömningen av olika projekt, speciellt vindkraftverk. Jag tror att han saknade maskinbullret, oljelukten och ”tjötandet” och kanske också Gamlestan. Det var nog samma längtan till barndomens Olskrokens station med bullret, ”tjötandnet”, lukterna och det jordnära som gjorde att han var passionerat intresserad av ånglok och tåg. Det skulle helst gå på räls, inte på vågorna.

Utbildning och undervisning var också en stor del av hans liv. Han efterlämnade en hel pärm där alla hans kursbevis och diplom finns. Intygen spänner från maskinkonstruktion till datorkunskap. Vad jag själv minns var att han på kvällarna undervisade på Netzlers tekniska institut i Göteborg. Det var i slutet på 1960-talet. I hans tjänstgöringsintyg står följande ämnen: maskinlära, kemi, fysik, hållfasthetslära och ritteknik. Jag minns också tuffande ångmaskiner och experiment med små vattenturbiner hemma. Och modelljärnvägar. Mamma brukade ingripa när lukten och vattnet blev för påträngande.

På 1980-talet, bodde han och Ethel i Hovås och han var kyrkvärd i Askims kyrka. Han hade gjort en resa både geografiskt och ekumeniskt. På 1990-talet hade den nära familjen fördubblats. Där fanns nu jag, Birgitta, Jonas och Malin. Han tyckte om att vara farfar och leka med och följa sina kreativa barnbarn. Han fick också träffa sitt första barnbarnsbarn Samuel, ”ett fint namn, det betyder Gud hör”, sade han. Och han fick även träffa sin andra svärdotter Dafna från Jerusalem. Sitt senaste barnbarn Vilhlem fick han höra talas om i telefon. Han tyckte om oss alla och ville oss väl och tyckte mycket om alla hälsningar från familjen i Jerusalem, ”shalom”, sade han.

Pappa levde sitt liv i Göteborg, med undantag 1958, då hann arbetade för SKF i Bois Colombes, nära Rueil-Malmaison då i Paris förorter. Han brukade förklara att det var ett ”mal maison”, ett dåligt hus och han tyckte inte om tillvaron där. Han längtade hem till sin Ethel. Sverige var hans hjärteland under vinter som sommar. Med undantag från en pilgrimsresa till Jerusalem 1987, reste han bara i Europa.

Han dog på Dicksons hus den 5 augusti 2020, några kvarter ifrån där han växte upp. De sista åren var han håglös och sjuk och ville ”tas hem”. Det var svårt för honom när Ethel var tvungen att flytta till sitt eget boende. Han blev så ensam, men besökte mamma Ethel en gång i veckan, så länge han orkade.

Hans starka kristna tro bar och tröstade honom oftast. Han talade ofta om den söndag på kyrkoåret som var viktig för honom, både de psalmer och bibeltexter som hörde till den. Det var Kristi förklaringsdag. På slutet såg han nog mer som Job och han kunde inte förstå varför han skulle lida i den kropp som han tyckte om att röra sig i och träna. Visst ekade det hos honom av många dystra texter i Jobs bok: ”Herren gav och Herrens tog…” (1:21), ”Om blott mina kval kunde vägas, mina olyckor läggas på vågen!” (6:2). Men det var i slutet, precis som i Jobs bok, som lugnet kom, med de gröna träden utanför hans fönster, de lekande barnens skratt och efter hälsningarna, samtalen med oss i familjen och omsorgen från den fina personalen på Dicksons hus, som han kunde säga till Gud:

Lyssna nu, så ska jag tala,
Ge mig besked när jag frågar!
Förr hade jag bara hört om dig,
Nu har jag sett dig med egna ögon (42:4-5)

Min pappa, ingenjören har kommit hem. Han kommer att bli gravsatt på Kvibergs kyrkogård. Tvärs över kyrkogården ligger Befälsgatan 4 och man skulle nog kunna se gravstenen från det som en gång var mammas och pappas balkong, på trettonde våningen. I graven vilar redan hans mamma och hans pappa. Tillsammans med dem ska han vila i frid.

Vi i familjen saknar honom mycket och tackar för allt han har kommit att betyda för oss.

Han finns med oss.

/Håkan