Jarmila föddes under brinnande världskrig i dåvarande Tjeckoslovakien. Flicknamnet var Frančeová. Hon växte upp i Prag med mamma Marie och systern Vendula, läste vid universitetet och fick jobb som ämneslärare i tjeckiska och ryska. Så kom hon plötsligt i kontakt med en brevvän i Sverige. Han heter Rainer Lindgren och de kom att gifta sig. Jarmila flyttade till Sverige. Som stolt mor åkte hon ner med sin förstfödde, Thomas, för att visa upp honom för släkten. Det var i augusti 1968 och hon var på plats när den ryskledda invasionen rullade in över gränserna. Vem hade trott att denna späda småbarnsmor skulle leda bussarna med västeuropeiska medborgare på väg mot friheten i Wien? Det tjeckiska motståndet hade vänt vägskyltarna åt fel håll för att förvirra de ockuperande trupperna. Men mamma lotsade bussarna ut ur Prag.
I Sverige var hennes kunskaper i tjeckiska och ryska ingen direkt kioskvältare på arbetsmarknaden. Men hon brann för pedagogik och började jobba som förskollärare och hemspråkslärare. Hon var övertygad om att alla barn hade rätt att mötas av respekt. Och hon mötte folk med nyfiket öga vart hon än kom, påfallande ofta utomhus, huttrande över cigg och snack. Hon band trofasta band med många väninnor som uppskattade hennes vänskap, galna upptåg och torra humor.
Familjen var hennes epicentrum och breven flög tätt mellan Jarmila i Göteborg och till mamma och syster som var kvar i Prag. Med åren blev det e-post. Väninnorna har berättat att barnen och sedan barnbarnen var hennes stora glädjeämne. Sedan barnbarnen kom blev hennes livsuppgift att skämma bort dem med sin tid och villkorslösa kärlek.
Hon var ständigt mitt i steget. Så kom en stroke från ingenstans och slog till i mellandagarna 2021 och gjorde henne halvsidesförlamad och blind på ena ögat. Livet blev sig inte likt igen då hon blev hänvisad till rullstol och lämnade den älskade lägenheten med soliga balkongen högst upp för ett vård- och omsorgsboende. Fortfarande helt klar i huvudet och med talförmågan kvar. Att behöva be om hjälp med allt är tufft för en stolt och självständig person. Sedan kom cancerdiagnosen. Ville hon verkligen genomgå behandling? Hon förstod inte riktigt frågan. ”Jag har tre studenter att uppvakta”, svarade hon och tänkte på de tre älskade barnbarnen.
Det blev några vändor på onkologen på Sahlgrenska för immunterapi. Men sista månaden i livet kom en märkbar försämring. Jarmila blev allt tröttare. Aptiten försvann. Till och med röksuget var borta. Så kom samtalet med doktorn. Det familjen misstänkte kanske var felmedicinering var i själva verket livets slutskede och slutet var bara dagar bort.
Närmaste familjen hann få några dagar tillsammans med henne innan hon gled in i dvala utan synbar smärta eller oro. Vi spelade hennes favoritmusik, höll hennes hand, strök henne över kinden, svalkade hennes panna. Just som musiken tystnade och det var dags att byta cd-skiva drog hon sitt sista andetag. Det var klockan 23.30 den 25 mars.
Hon sörjs närmast av sin make Rainer,
sonen Thomas med Liselotte samt Martin & Ellen,
dottern Annika med Lars & Signe.
Det var hennes önskan att inte ha någon begravning utan att hennes aska ska spridas i havet och att familjen ska skåla för henne i champagne medan hon valsar vidare.
Stort tack för god omvårdnad under sista året, särskilt tack till Carina, Ingela & Sara.
-----
Till en alldeles vanlig, unik person
Det finns kanske en särskild plats i himlen för mammor. Just nu vill jag gärna tro det.
Mamma, mamma. Jag saknar dig så.
Den där jävla stroken. Och så cancern på det. Jag blir så trött på snacket om att man kan kämpa sig fri från cancer. Som att de som dör inte kämpat tillräckligt.
Men nu har du släppt taget.
En länk i kedjan har brustit.
Det är tomt och det är ensamt utan dig.
Du som fått kämpa hela livet har äntligen fått frid. Något jag tar med mig från dig är att det finaste man kan ge dem man älskar är tålamod och tid. Ja, och så det där med att inte köa i onödan. Du var en mästare på att snabbt kryssa dig genom folksamlingar och när man var med dig hamnade man alltid först i kön, av nån anledning. Lite lagom full-i-fan var du ju. Jag har fortfarande att lära.
Lite av en nattfjäril var du också. Du gillade stoj och stim, sorl, skratt och cigaretter i goda vänners lag såväl som den fridfulla sommarkvällen utomhus nånstans. Kanske ett kvällsdopp på det.
Du var alltid nyfiken på andra. Mån om att alla skulle må bra. Satte alltid andra framför dig själv.
I himlens särskilda VIP-lounge för mammor hoppas jag att du slipper vända på varenda krona, att du inte behöver minutplanera dagarna för att hinna i tid till extrajobbet som hemspråkslärare som tog dig körs och tvärs över stan med buss och spårvagn - för att sedan komma hem och fixa läxläsning, kvällsmat, tvätt, disk och städ.
Jag hoppas att du får sovmorgon varje dag, champagne till lunch, ostörda lässtunder och massor med skratt tillsammans med nya och gamla vänner.
Tack mamma, för allt du gett. Saknaden är enorm och plötsligt är frågorna som aldrig kommer få svar så väldigt många. Du brukade säga att sorgen är kärlekens pris. Som vanligt hade du rätt. Älskar dig så. 🧡
Din Annika
Jarmila föddes under brinnande världskrig i dåvarande Tjeckoslovakien. Flicknamnet var Frančeová. Hon växte upp i Prag med mamma Marie och systern Vendula, läste vid universitetet och fick jobb som ämneslärare i tjeckiska och ryska. Så kom hon plötsligt i kontakt med en brevvän i Sverige. Han heter Rainer Lindgren och de kom att gifta sig. Jarmila flyttade till Sverige. Som stolt mor åkte hon ner med sin förstfödde, Thomas, för att visa upp honom för släkten. Det var i augusti 1968 och hon var på plats när den ryskledda invasionen rullade in över gränserna. Vem hade trott att denna späda småbarnsmor skulle leda bussarna med västeuropeiska medborgare på väg mot friheten i Wien? Det tjeckiska motståndet hade vänt vägskyltarna åt fel håll för att förvirra de ockuperande trupperna. Men mamma lotsade bussarna ut ur Prag.
I Sverige var hennes kunskaper i tjeckiska och ryska ingen direkt kioskvältare på arbetsmarknaden. Men hon brann för pedagogik och började jobba som förskollärare och hemspråkslärare. Hon var övertygad om att alla barn hade rätt att mötas av respekt. Och hon mötte folk med nyfiket öga vart hon än kom, påfallande ofta utomhus, huttrande över cigg och snack. Hon band trofasta band med många väninnor som uppskattade hennes vänskap, galna upptåg och torra humor.
Familjen var hennes epicentrum och breven flög tätt mellan Jarmila i Göteborg och till mamma och syster som var kvar i Prag. Med åren blev det e-post. Väninnorna har berättat att barnen och sedan barnbarnen var hennes stora glädjeämne. Sedan barnbarnen kom blev hennes livsuppgift att skämma bort dem med sin tid och villkorslösa kärlek.
Hon var ständigt mitt i steget. Så kom en stroke från ingenstans och slog till i mellandagarna 2021 och gjorde henne halvsidesförlamad och blind på ena ögat. Livet blev sig inte likt igen då hon blev hänvisad till rullstol och lämnade den älskade lägenheten med soliga balkongen högst upp för ett vård- och omsorgsboende. Fortfarande helt klar i huvudet och med talförmågan kvar. Att behöva be om hjälp med allt är tufft för en stolt och självständig person. Sedan kom cancerdiagnosen. Ville hon verkligen genomgå behandling? Hon förstod inte riktigt frågan. ”Jag har tre studenter att uppvakta”, svarade hon och tänkte på de tre älskade barnbarnen.
Det blev några vändor på onkologen på Sahlgrenska för immunterapi. Men sista månaden i livet kom en märkbar försämring. Jarmila blev allt tröttare. Aptiten försvann. Till och med röksuget var borta. Så kom samtalet med doktorn. Det familjen misstänkte kanske var felmedicinering var i själva verket livets slutskede och slutet var bara dagar bort.
Närmaste familjen hann få några dagar tillsammans med henne innan hon gled in i dvala utan synbar smärta eller oro. Vi spelade hennes favoritmusik, höll hennes hand, strök henne över kinden, svalkade hennes panna. Just som musiken tystnade och det var dags att byta cd-skiva drog hon sitt sista andetag. Det var klockan 23.30 den 25 mars.
Hon sörjs närmast av sin make Rainer,
sonen Thomas med Liselotte samt Martin & Ellen,
dottern Annika med Lars & Signe.
Det var hennes önskan att inte ha någon begravning utan att hennes aska ska spridas i havet och att familjen ska skåla för henne i champagne medan hon valsar vidare.
Stort tack för god omvårdnad under sista året, särskilt tack till Carina, Ingela & Sara.
-----
Till en alldeles vanlig, unik person
Det finns kanske en särskild plats i himlen för mammor. Just nu vill jag gärna tro det.
Mamma, mamma. Jag saknar dig så.
Den där jävla stroken. Och så cancern på det. Jag blir så trött på snacket om att man kan kämpa sig fri från cancer. Som att de som dör inte kämpat tillräckligt.
Men nu har du släppt taget.
En länk i kedjan har brustit.
Det är tomt och det är ensamt utan dig.
Du som fått kämpa hela livet har äntligen fått frid. Något jag tar med mig från dig är att det finaste man kan ge dem man älskar är tålamod och tid. Ja, och så det där med att inte köa i onödan. Du var en mästare på att snabbt kryssa dig genom folksamlingar och när man var med dig hamnade man alltid först i kön, av nån anledning. Lite lagom full-i-fan var du ju. Jag har fortfarande att lära.
Lite av en nattfjäril var du också. Du gillade stoj och stim, sorl, skratt och cigaretter i goda vänners lag såväl som den fridfulla sommarkvällen utomhus nånstans. Kanske ett kvällsdopp på det.
Du var alltid nyfiken på andra. Mån om att alla skulle må bra. Satte alltid andra framför dig själv.
I himlens särskilda VIP-lounge för mammor hoppas jag att du slipper vända på varenda krona, att du inte behöver minutplanera dagarna för att hinna i tid till extrajobbet som hemspråkslärare som tog dig körs och tvärs över stan med buss och spårvagn - för att sedan komma hem och fixa läxläsning, kvällsmat, tvätt, disk och städ.
Jag hoppas att du får sovmorgon varje dag, champagne till lunch, ostörda lässtunder och massor med skratt tillsammans med nya och gamla vänner.
Tack mamma, för allt du gett. Saknaden är enorm och plötsligt är frågorna som aldrig kommer få svar så väldigt många. Du brukade säga att sorgen är kärlekens pris. Som vanligt hade du rätt. Älskar dig så. 🧡
Din Annika
Fina Jarmila.Tänk så mycket jag lärt mig av dig.Minns somrarna med din familj i Bobergs Udde.Bengt och jag tältade på tomten.När ni hyrt hus i Ekshärad,vi kunde ej vara ute om vi inte kedjerökte.Myggorna va förskräckliga. Tänker så på din familj❤️ /Eva
The memories are worth remembering, what fantastic times we had. ❤️🩹
Miss you my dearest friend, and I am looking forward to be with you again and dancing with the stars, Love you forever!
Minnet av Arnes och mitt besök i Prag sommaren 1968 och den framtidstro som då låg i luften glömmer man inte. Att bo hos Vendula och ha Jarmila som ciceron var det bästa man kunde få. Inte visste vi då om vad som sedan hände och Jarmilas problem att ta sig över gränsen och hem igen. Hoppas att Arne och Jarmila träffas där uppe och kan fortsätta språkas vid önskar Ulla.
Vi saknar dig så💗 fina mormor du kommer för alltid vara älskad och saknad🕊️
Älskade älskade Farmor, Alltid älskad alltid saknad.❤️🕊️
